Mynthuset: Falska mynt – Historia
Falska mynt och därmed falskmyntare, har funnits ungefär lika länge som äkta mynt har funnits. Och riktiga mynt har funnits i cirka 2600 år. Ett tidigt exempel på falskmynteri är när Polykrates (tyrann på Samos på 500-talet f.kr.) mutade spartanerna med guldöverdragna blymynt, istället för riktiga guldmynt.
Med jämna mellanrum erbjuder Mynthuset rariteter från antiken. De historiska mynten är utvalda och granskade såväl av Mynthusets egna som av internationella experter. Mynthuset garanterar att mynten är äkta och i bra skick – om än patinerade av åldern.
De vanligaste tillvägagångssätten är göra egna mynt med ”billigare” innehåll och att klippa mynt. Skillnaden mellan dessa två, är att det första alternativet handlar om att skapa nya mynt, som man sedan prånglar ut på marknaden. Det andra tillvägagångssättet är att klippa eller fila av små spån, av silver eller guld, från varje mynt för att sedan sälja metallen eller för att tillverka ett nytt mynt.
Båda metoderna medförde ekonomiska kriser i dåtidens Europa. Anledningen var att t.ex. ett shillingmynt var tänkt att innehålla silver till ett värde av just en shilling. Men ju flera händer myntet passerade, desto mer silver klipptes eller filades bort, vilket medförde att skillnaden mellan det verkliga värdet (metallvärdet) och det nominella värdet blev allt större.
Myntförfalskare straffades hårt. I vissa länder blev bluffmakaren levande kokt i olja, vin eller vatten. I vissa fall kunde falskmyntaren hängas upp ovanför en gryta med kokande olja. Därefter sänktes brottslingen stegvis ned för att koka sönder del för del. Straffet var tänkt att symbolisera hur ett mynt tillverkas.
I England var straffet för falskmynteri att brännas levande på bål (dock endast för kvinnliga pengaförfalskare). Den sista människa som brändes levande på bål i Europa var pengaförfalskaren Catherine Murphy i London år 1789.
Trots hot om att bli kokt eller uppeldad fortsatte falskmynteriet. Myntklippandet tvingade bland annat England att med hjälp av maskiner göra markeringar på kanten av mynten (en metod som fortfarande används - leta upp en enkrona och ta en titt!). Markeringarna gjorde det enklare och lättare att upptäcka klippta och filade mynt. Enligt en engelsk uppskattning från slutet av 1600-talet, hade allt klippande och filande minskat ett mynts metallinnehåll till ungefär halva det ursprungliga värdet.
Ungefär samtidigt som de engelska maskinerna, började man i Europa tillverka sedlar - en blomstrande epok för pengaförfalskarna.
Svenska Palmstruchska Banken var först med att ge ut sedlar i stället för otympliga mynt. Detta var under 1600-talets mitt och ett resultat av den tidens ohanterliga och tunga mynt. Ett tiodalermynt vägde exempelvis tjugo kilo – tänk dig att gå runt med 60 colaburkar i plånboken…
Trots att falskmynteri även i Sverige var belagt med dödsstraff dök det upp allt fler falska sedlar. 1755 beslutade Sveriges riksbank (Riksens ständer) att sedlarna måste bli svårare att kopiera. Riksbanken valde att starta ett eget pappersbruk samt tryckeri i Tumba, söder om Stockholm. Där tillverkades sedlar ända fram till 2001.
Sprid på Facebook
Mynthuset Sverige AB | Box 464 | 20124 Malmö
040-606 06 62 | kund@mynthuset.se | www.mynthuset.se
|
